Efter ett par timmars väntan kom han, vår efterlängtade hovslagare som annars brukar vara punktlig.   Eftersom vi valt att ha alla våra hästar barfota så blev det inte så mycket jobb men det käns ändå skönt att en så van man som vår hovis tog sig en titt på pållarnas hovar som för dagen var i fin form.

Hovis som är en mycket välkänd man inom westernvärlden har alltid en massa intressanta tips att komma med allt ifrån staketbygge till matlagning och är aldrig snål med att dela med sig av sina erfarenheter.

Hovis kan grymta lite när vissa hästar (läs Herkules) inte vill samarbeta och detta kan sticka i ögonen på endel hästägare som inte förstår men det är ju upp till var hästägare att ha pli på sin pålle då den dagen kommer som pållen behöver skos eftersom hovis är hovis och inte hästfostrare.

De små räksläktingarna gråsuggorna röner inte mycket uppskattning men trots det är de riktiga överlevare. Dessa små pansarklädda apostlar tillhör en uråldrig grupp evertebrater som finns i många olika arter både på land och i havet. Man kan undra vad de gör i sin ljusskygga verksamhet men om man går ut med en ficklampa på natten vågar de sig fram för att leta föda och kanske roa sig en smula. Utan dessa ouppskattade vänner skulle även vi dö ut så småningom.

Den utomordentliga fotovirtuosen Ann-louise pryder sin blogg med tjusiga närbilder var dag, själv lyckas jag inget vidare men övning ger färdighet. Trädgården är väldigt eftersatt detta året men även ogräs är vackert.

Var 6:e vecka kommer vår husgud och massör Anki på besök för att ge alla våra pållar massage.  Då står glädjen högt till tak och denna gången var hon extra efterlängtad då jag tycker mig ha förlorat allt "hästöga" och  lilla Zamora varit halt (förmodligen av ett mugganfall på ena benet).

Anki är alltid positivt inställd och mycket världsvan då hon har ett par fötter med i både trav- och westernvärlden.  Och för en annan bonne är det spännande att höra vad som händer i den stora hästvärlden.  Denna gång berättade hon en tragisk historia om en tjej som ej kunnat hantera sina sporrar och gjort ordentliga sår på sin häst inför en stor tävling då Anki var veterinärassistent. Det är skrämmande vad folk gör med sina hästar och mitt dåliga samvete med tanke på Zamoras hälta bleknade lite vid denna jämförelse. Det visade sig emellertid att hältan inte var kvar och Zamora var i fin form så det bådar ju gott.  Alla hästar i stallet var förövrigt i fin form då särskilt Herkules som var i mycket rund fin form och då jag sade att han har faderskänslor för lille Tyko tyckte hon det såg mer ut som han hade moderskänslor med tanke på hans mage.

Min gubbe som en tid lidit av verk i knäna och inte sökt läkare trots att jag varnat för rullator och hotat att göra Lachmantest fick en snabb behandling med stämgaffen och myste förnöjt av att bli lite ompysslad av kvinnlig fägring.

Sedan dracks  förstås det obligatoriska kaffet av alla utom Zorros Lena som ännu inte fyllt trettio och uppnått den ansenliga åldern då man vet att uppskatta denna dryck. 

Efter massagen tvingade jag Anki att titta på hur Zamora jobbades från marken och om hon kunde se någon hälta men det var bara inledningsvis en liten rörelsestörning som försvann efter två varv. Jag ynkade mig som vanligt men beordrades med barsk ton att tänka positivt vilket är lättare sagt än gjort för mig men Anki har ju rätt.

Det var värmlänskan som ringde ho e på gång, sa gubben då jag just kommit från jobbet och just bestämt att vi skulle införskaffa nya husdjur.  Det tog ca tio minuter så var hon på gården. Istället för att gå in på en gång spatserade hon runt och bedömde vårt nya paddockstaket.

Hon håller på att göra en serie om sin travpålle Sixpack och jag får vara med på ett hörn för att jag var med i Sixpacks barndom. Jag har tilldelats de ansvarsfulla uppgifterna att färglägga och vara detaljkonsult eftersom jag utrustats med fotografiskt minne.

Då jag skissat en stund och hon fått lite vattendrivande te sa hon plötsligt och barskt:

-Nu åker vi te grannen din(mannen) och hör om några detaljer!

-Jag är trött och hungrig å åker inte iväg som en lumphandlare ynkade jag men det hade jag ingenting för eftersom jag tillhör de lättövertalades skara.

-Du e så dumme, in i bilen bums! 

Då vi kom dit var barn och barnbarn samlade och vi blev bjudna på kaffe.  Mannens fru tittade genast på utkastet av serien och kvittrade glatt då mannen var med i någon ruta.

-Titta vad likt stojade hon och höll upp en sida där mannen står och tittar på den ridande värmlänskan.

- Dä ser ut som en trägubbe som "Döderhultarn" snidat kan jag tala om,sa mannen.

-Nä, mer som den lille keramikmannen jag gjorde en gång.

Värmlänskan ställde frågor om Sixpacks travkarriär och mannens fru fick gå i alla lådor för att ta fram gamla bilder och målfoton som värmlänskan fotade av.  Mannen var så nöjd då han tänkte tillbaka på loppen som den kloke pållen vunnit.

- Han vann dagens dubbel flera gånger, den hästen har löphuvud kan jag tala om.

Värmlänskan myste då pållens CV avhandlades under flitigt kakätande.

Efter kaffet gick jag och värmlänskan och tittade på gamla stallet där Sixpack var uppvuxen men som stod tomt sedan några år. Mannen kinkade lite och sa att det kanske låg kvar gammal hästskit där och det var väl inget att se för oss men vad brydde vi oss om det när vi skulle på spännande upptäcksfärd.  En del kul saker såg vi faktiskt bla en gammal sko som tros ha tillhört ovannämda pålle och en grön mankam som jag borstat mången hästman med.

-Tänk vad mannen byggt med sina bara händer sade värmlänskan och tittade på de en gång så fina boxarna.

Vår vän Gräv-Anders har varit på besök med sina muskelmaskiner så nu har vi början på det som kan kallas paddockstaket. En perfekt bakfylla efter fyllons dagar i stan förstördes av ett herrans liv då Gräv-Anders drog igång sin hydraulhammare på gården. Jag var tvungen att rulla ur sängen och styra upp arbetet med staketet då bara mannkraft inte alltid räcker utan lite tanke också behöver finnas med i varje arbete. Det visade sig dock att gubbarna kom igång bra och mina flotta ritningar var överflödiga.

Då och då får man besök även på landet och denna gång var det schnausern Wilma med vidhängande matte Victoria som gästade oss.  Det är roligt att se hur folk och hundar liknar varandra efter ett par år och dessa två är inget undantag. Båda har en stor portion integritet och kort stubin samt att de inser vikten av att vara konsekventa.

Wilma hälsar alltid genom att pinka ett tiotal gånger bara för att visa sitt övertag, och Victoria hälsar alltid med frasen:

-SÅH, sätt på kaffet jag har åkt en kvart för att komma hit och det skall väl inte vara i onödan.

Efter kaffedrickandet skall hundarna gå i drill eftersom Victoria är hundfröken. Hon antyder att det finns godis i fickan och då är jyckarna lätta att övertala. Dock blir det ingen utdelning utan mot prestation och snar ljuder tydliga kommenderingar som,

-Sitt! Ligg! Pang! Skall!

När hon blir åtlydd flödar godiset ymnigt ur bastanta nävar men när Tilda som sväljer sina godisar hela försöker få ett par bitar extra säger Victoria Vänta! med myndig röst.

Hon berättar att då hon håller kurs är det inte hundarna som är besvärliga men de kommer sällan ensamma utan har en människa i ett snöre efter sig och de är kluriga att dressera. Jag kan bara hålla med för det tog tio förök att lära Tilda plats men efter femton års träning har inte gubben lärt sig hur han skall hantera smutstvätten.