Igår var det  en riktig pest dag. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hur min maskin på jobbet har bråkat. Hur min gamla chef gör sitt yttersta för att sätta käppar i hjulen för mig genom att vägra skriva ut ett arbetsbetyg efter 10 års trogen tjänst på samma företag. Samt hur min bästa vän sedan 10 år har betett sig mycket svekfullt och inte längre kan axla manteln som vän utan tituleras numera störste skitstöveln i mannaminne. Men det vore att blicka bakåt på sånt som borde glömmas.

Maskinen är ju bara en maskin, facket får ta hand om gamla chefen och föredetta vännen som uppenbarligen inte ens klarar att ta hand om sig själv får förpassas i glömska.

Hellre då minnas något lustigare:

Huka er gubbar å gummor

Då jag skulle rida in min förra häst(som jag tyvärr fick sälja) läste jag i nån hästblaska hur man kunde tömköra på volt med inspänningstyglar som funkade ungefär som en gramantygel det vill säga 4 tyglar i handen(gör dumt och till ingen nytta). Detta bestämde jag mig för att prova trots att simultankapaciteten inte är optimal.

Den stolta springaren snördes ihop ordentligt och så bar det av till paddocken.  Där fick stackaren traska på alla möjliga sätt och "jobba med ryggen"(he he he ironi).

Min hund som alltid är med ute gick för sig själv och gjorde lugna hundsysslor tills.................

Jag såg att bokbussen var i antågande.  Det äldre paret som bodde på vår gård innan oss var flitiga boklånare och därför stannade bokbussen precis utanför paddocken och dit brukade traktens gamla vallfärda varje månad. Jag ropade i panik till en granne som var ute att vara bussig och släppa in hunn då jag inte kunde komma loss.

-Dä ä inga fara ho e bak laggårn och snokar så ho ser inte de,svarade han.

Försent, ett svart streck for förbi med ljudliga skall och morrningar ur hennes synvinkel vänligt menat men för en hundrädd är innebörden säkert någon annan.

Det tog ett tag för mig att linda av hästen alla trådar som han var smyckad med så när jag svärande och rytande och lerig kom in i bokbussen var katastrofen ett faktum.  Biblotekarierna hade barrikaderat sig bakom en grind. Ett äldre par stod naglade intill en bokhylla. En dam tryckte sina tillplockade böcker krampaktigt intill bröstet ifall hunn skulle stjäla dem och en hundvan herre hälsade glatt på hunn. Jag hälsade inte på någon utan röt värre än hunn och de redan rädda blev nog inte tryggare för det men hunn lommade ut så sakterliga   och pållen som lämnats åt sitt öde travade glatt runt i paddocken i fri form och utstötte välkomande gnäggningar.

Efter det (tror jag) valde bokbussen att stanna på ett annat ställe och det var nog lugnast så.