Nedräkningen har börjat till denne häst-Messias ankomst i sverige.

Den lilla trestadstruppen har fått sin sista briefing av vår lilla tränare som åkt runt i stugorna och kritiskt granskat pållarnas bakbenssättning. Formen har inte varit på topp hos någon av oss men förväntan är stor hos Zamora och mig. Skräckblandad förtjusning brukar jag benämna det om någon undrar.

Än så läge lever jag i tron att bara jag kommer upp på hästryggen i ett stycke så kan inget gå fel men att säga att jag inte är nervös och känner enorma krav på mig (EJ HÄSTEN) vore som att säga att mount everest är som ett litet farthinder.

Nej det är inte första gången jag skall rida borta och jag har hört danska förr och jag är inte rädd för att skada mig eller att folk skall skratta, nämda saker har jag et stort CV på så det är jag van vid. Det är annat som göder min skräck och det ska bli kul och se om jag klarar utmaningen.

Denne häst-virtuos har ett enormt inflytande och jag har sett vuxna gråta som kolikbäbisar efter kritik från honom. En kvinna blev så stött att hon tog häst och sin stab(fans???) bestående av 4-5 personer och åkte hem utan att fullfölja kursen då Xenophon sagt att hon inte borde rida på sättet hon gjorde.

Kritiken kommer nog om vi överlever.

Han får helt enkelt ta oss som vi är.(spännande och ödesdigert blir det i allafall).

LITEN ELAK GRÅ HÄST

En yngre häst i min lilla hjord närmare bestämt Tyko har den senaste tiden gjort mig påmind om att han börjar bli man och därmed vill få mig att hålla mig på mattan och göra som han säger åt mig. Jag har svarat med elaka tankar och högljutt prat om kulor som skall avlägsnas kanske tillochmed av undertecknad själv och då med slöa redskap.

Efter att jag fått en rejäl spark i diafragma, armarna blåa av bett men fontanellerna i behåll samt en klen respons på den allra enklaste träning fick jag inse att den lille onde är av en annan karaktär än de hästar jag tidigare handhavt.

Tillochmed gubben min har gjort stygga klippande med fingrarna då den lille bringats på tal och kompisar har rekommenderat veterinärer med specialkompetens i kastrering.

Efter ett par sömnlösa nätter med våldstankar(endast den svage ledaren brukar våld) och sjävömkan kom jag på den långt inne sittande ide´n att kanske ta hjälp av en auktoriserad hästtränare inom NH för att utröna vad jag gjorde för fel.

Tid bokades två veckor i förväg och när telefonsamtalet var gjort blev den lille from som ett lamm trots att han inte lyssnade när jag ringde.

Träningen låg på is men vardagsskötseln gick utan bekymmer.

Igår ägnades en timme åt packning av livsviktiga och absolut nödvändiga föremål så som 3 st grimmor,4 grimskaft, 2 säckar hö,bandage, vetwrap, kompresser, kniv, ryktborstar, ridhjälm,kycklingklubbor, 2 sorters kraftfoder, vattenhink,longerlina,kaffe,tvättlappar,wienerbröd
och en hund med sina nödvändigaste saker.(oj då jag bör nämna att hunden inte satt i bilen under natten utan bara provpackades så hon skulle få plats bland allt).

På morgonen var det som vanligt tidspress när cirkus sopemaden skall lämna gården.

Efter en del tråkiga incidenter med småhästar som blivit hängande över mellanväggen var denna bortmonterad och den lille gick duktigt in och bands med mycket kort rep åsså bar det iväg.

Resan gick över förväntan och urlastningen var odramatisk.

Tyko var duktig i ridhuset och visade sig från sin bästa sida. Den som däremot inte gjorde det var jag själv som i min självgodhet tränat i min ensamhet och inte sett mina felaktiga signaler som jag gjort helt utan vetskap, det ironiska var dock att jag sett dessa fel om de gjorts av någon annan

Tränaren frågade om jag var rädd för hästen eftersom jag backade undan. Jag svarade att jag aldrig backade för en häst så dum var jag inte men fick äta upp det senare då jag faktiskt kom på mig själv och vann dagens första beröm.

Vi tränade på grundläggande saker som flytta baken, framdelen, leda på ett säkret sätt, backa, kalla in,skicka på cirkel och mellan koner samt en farlig övning med skrämmande bommar i grälla färger.

Tyko gillade inte bommarna och drog med mig genom hela ridhuset vilt sprattlande(båda två) men kom snart över rädslan och klarde även det till slut.

Tänkte på mitt agerande på vägen hem och satte det i samband med hundprofessorn A-L s teori om aversiva tränare. Måste erkänna att jag inte hade en aning om vad det betydde men efter lite tänk kom jag på att det är på något vis något som avtar precis som min färdighet i NH hade gjort eller har jag snarare blivit en reversiv tränare i NH hmmm tål att tänkas på.

Hursomhels är de värsta skadorna repareade och endast mer träning kan laga det helt.

Dagens pekpinne och en fråga!

Jag hör ofta vana hästmänniskor skratta när de hör om NH och menar att en sunt tänkande människa inte behöver lära sig vad en del tränare slår mynt av och kallar NH. Samma människor utsätter sig senare för livsfara genom att bete sig konstigt med våra fyrbenta vänner.

Jag såg för ett litet tag sedan en späd tjej försöka stoppa ett stort halvblod som ville rusa på genom att ställa sig framför pållen och skicka ut rumpan som om hon vore i löpvecka. Tur nog gick det bra men enbart på grund av hästens goda vilja.

Fråga: Skall man säga till när något farligt håller på att hända(som en baksätesförare eller läktarryttare) eller skall man låta det passera om det inte utryckligen är någon som ber en om råd? Jag tycker själv att det är en svår fråga eftersom jag själv hatar att bli uppläxad och frågar om hjälp när jag behöver den. Nja allt är farligt och det händer olyckor hela tiden och för att spara liv skulle man nog i första skedet strypa alla motorfordon till max 30 km/h samt förbjuda vapen.