Värmlänskan har under en tid legat sömnlös över en liten förhårdnad hennes telning har haft under ögat och bestämde sig för att få pållen botad på klinik.

Jag mötte upp den sjuke och matten på edet-rasta för att det krävdes två starka utifall Pickepackebubben skulle behöva röntgas.

Väl på plats innan urlastningen såg vi en stackars pålle som drogs runt i longerlina av två personer. Den pållen såg betydligt mer illadäran ut med sin linkande passgång.

Vi hälsades välkomna för Pickepackebubben är en känd patient på sjukhuset.

Det dröjde inte länge innan Tandläkaren som var den första instansen tog emot oss. Pållen förseddes med lugnande och försvann in i dimman. Det gjorde inte Värmlänskan som oroligt snodde runt tandläkaren för att få en bra åskådarplats.

Tänderna var vid god hälsa förutom att de var lite vassa i kanterna och raspades till.Värmlänskan besiktigade jobbet före och efter under oupphörligt pratande. Även sakunniga undertecknade fick besiktiga jobbet och nog blev det bättre.

Tandläkaren hittade inget som kunde härledas till den lilla knölen under ögat men trodde det var ett myggbett. Med detta lät sig inte värmlänskan nöjas utan veterinär tillkallades.

Vad är det för hål??

Veterinären hade en otäck spruta med slang som hon ville soppa i pållens näsa, Värmlänskan bleknade. I ena näsborren hittade hon ett litet hål, värmlännskan tjöt: VAD ÄR DET FÖR HÅL!!!

Tårkanalen, vi ska kolla om den är igensatt sa veterinären.

Slangen träddes in i pållen om hulkade och grät och man blev lite gripen men det gick snabbt över.

Veterinären såg inget fel men Värmlänskan tyckte att vi skulle få lite strålning i oss och bad att få pållen röntgad.

Nåväl men då skulle vi få vänta en stund ty det var många på tur.

På gårdsplan var det full fart med hästar och folk. Pickepackebubben var inte sämre än att han kunde hälsa de andra hästarna med några avgrundsvrål.

En tanta som såg tråkig ut irriterade sin häst ouphörligen genom att säga åt den att stå still och närden gjorde det blev den obehagligt gnuggad på mulen samt i armvecken vilet gjorde att den ville iväg igen och blev då ryckt i sitt snöre och så fortsatte det(suck).

Efter en tid var det Pickepackebubbens tur och han fick en ny spruta var på han blev lullig och stod snällt medan vi tre fick månadens stråldos.

Inget fel på de plåtarna heller som tur var.

Jag satt utanför och väntade och hörde ännu värre avgrundsvrål än förut och skyndade mig för att se efter. Det var pickepackebubben som var såpass att han kunde säga några väl valda ord till en annan hingst med betydligt högre droghalt i blodet. Den tråkiga tantan blängde på mig och Pickepackebubben som inte kunde hålla tyst en vi låtsades inte om na.

Vi åte och tog en bit mat och sedan var pållen såpass nyckter att vi kunde börja färden hem.

PÅ vägen hem var de vägbygge och en flaggvakt med bara ben stoppade oss. Värmlänskan skyllde sitt stirrande på en intressant sten som höll på att flyttas av en grävskopa men när flaggvakten tittade på oss och vi blev framvinkade hade hon ett saligt flin och munnen vidöppen. Jag gjorde tecken bakom hennes rygg och flaggvaktn flinade och Värmlänskan blev nöjd igen och glömde oron för sin lille Pickepackebubbe.

Sensmoral: Bättre åka till en veterinär å bli röntgad

                  än att hästen går hemma å blir önkad (dialekt för ynkad)

Bubben går från klarhet till klarhet i ridningen. Nu har han fått agera skolhäst åt vännen Maria. De har tränat några gånger med min hjälp och just denna dag kom ridfröken förbi med goda råd till oss.

Gubben som går överkurs på det där med delegation delegerade bort ridningen till Maria. Ridfröken som är mild men bestämd tyckte att det gick bra och gladdes åt bådas framsteg.

Själv försökte jag få en helhet i ridningen genom att rida på tränsbett vilket är lite trixigare än att rida med fyra tyglar(tvärt om vad man kan tro).

Vi övade på att Zamora skulle följa bettet, halva piruetter, förvänd galopp och vanlig galopp i det svåra varvet. Zamora var pigg och dörädd för en plastbit som hängde från huset (och har gjort det i 2 år) visade iochmed detta ett litet prov på passage(hi hi). Gubben fick ta bort plastbiten som gjort sitt och Zamora blev lite bättre till mods och den höga skolan var över.

Hästarna fick gå ut i sin hage och vi gick in för att äta.

Vi gick in på yotube och hittade mycket roligt att skratta åt. Bla "silly natural horsemanship" inte helt olikt oss när vi grejar själva utan insyn (skratt) samt en del tragiska saker som american saddlebreds och rollkur med Anky. Otroligt sorgligt. Hade den hästen som hon red varit en människa hade man tydligt sett att det rörde sig om en neurologisk skada.

Sen var det mat och damerna åt så magen stramade.

Gubben var nöjd med mycket kvinnfolk i huset och skröt och gick som en tupp.

Vi hade en trevlig dag tilsammans och hästarna och hunn var nöjda för att ha fått stå i centrum som vanligt.

Man plockar mark hela tiden även om resultat och utmärkelser låter vänta på sig.

Min sista rest av ridrädslan har varit att rida på stora vägen och min pålle är inte helt stadig med det även om hon inte bryr sig om bilar så finns det saker i omgivningen som kan vara livsfarliga så är jag ju lycklig ägare av en "Lippe" och det är inte Guds mening att vi ska förså dessa hästarnas överhuvud fullt ut.

Det började med att jag varit lite trött på hästmänniskors eviga strävan att vara bättre än den andre och plötsligt har konkurrensen tagit sig till den akademiska världen och de värsta är de som säger att de inte konkurrerar alls för det är något som inte är möjligt vad det gäller människor å andra sidan bör man ta det med en nypa salt för man kan läsa mellan raderna.

Det som bla har varit på tapeten är den eftersträvansvärda piaffen.

Vi är inte så duktiga på det men någon gång får vi ett par steg som liknar piaff men det är långtifrån alltid då vi försöker.

Det är väldigt lätt att tro att piaff bara är nervöst trampande på stället och om så vore fallet har jag piaffat extremt mycket och har märkt att travhästar som vill iväg är mästare på detta konststycke.

Det gör ont i hjärtat att se ryttare rycka i tyglarna samtidigt som de sparkar med benen tills häststackarn gör detsamma och kallar det piaff med mallig uppsyn.

Till saken

Piaffen ligger på hyllan ett tag och vi är tillfälligtvis engelskt utrustade till den snygga galoppen sitter där och det går bättre och bättre men vägen är bara anträdd än.

Vägridningen är det som också har varit på tapten och jag har börjat låta bilar passera utan att jag sitter av med språng och än lever vi.

Sist vi var ute på en liten tur mötte vi en mannens fru med vidhängande liten hund i flexikoppel. Hunden var hästvan men Zamora tyckte att det där snöret hunden satt fast i var något suspekt men vi klarade det också och hunden halades in. Mannens fru fick sedan bråttom för att mota in tre lyckliga hästar som funnit sin tillflykt utanför hagen. Ett tag sprang de som gaseller över stäppen men hästarna var snälla och gick tillbaka till sin hage.

Le torné

Väl hemma var det dags för lite ridning i sandlådan och jag förklarade för en oförstående gubbe hur man rider man mot man med vapen.

Han tyckte det var onödigt att rida an i en sluta utan ville rida rakt på med murbräckan Herkules.

Jag visade honom en hejdundrande anridning i sluta med draget svärd (spö)

fast bara i trav i lagom långsamt tempo ropande deius vult!!(Gud vill det)

Men av någon anledning blev det inte någon reträtt av det tunga artilleriet (Herkules och gubben) de visade ingen rädsla alls utan bara stod där med långa underläppar så jag får öva upp min farlighet till nästa gång.

Zamora tyckte dock att det var kul och blev lite hingstig av den roliga stämningen.

Reträtten kom lite senare då Herkules och gubben travat några varv och de blev trötta och drog sig mot stallet nöjda med sin insats.

Moralens väktare och formaliteternas bevarare Emma af Sopemaden har tänkt igen.

Min långa och snygga kompis som börjat rida igen efter en tids stiltje.

Hon har givit mig äran att vägleda henne till grunderna i den akademiska ridkonsten.

Hon har aldrig skadat sig svårt eller fastnat i stereotyper som undertecknad så ridningen går framåt i rask takt och jag tycker det är skoj och ger beröm.

Men ställer mig ibland frågan hur ska vi ge beröm.

Beröm som väcker löje.......

Jag kan då och då komma på mig att beröma det uppenbara oftast med djuren men också ibland med folk.

är lilla Tilda har tagit en pinne och springer iväg med sin skatt rak i ryggen och öronen lite bakåt kan man utbrista: Iiihh så duktig den lilla är(hundar bär ofta spontant på pinnar). Detta är inte så tokigt eftersom djur inte uppfattar ironi utan reagerar på tonfallet. Om jag istället säger till Gubben oj vad du kan när han går ur lastbilen som han gör var dag blir det lite töntigt ( om han inte varit skadad och ej haft den förmågan på ett tag)

Likförbannat sker det gång på gång vid exempelvis ridningen.

Om ett ekipage av medelmåttig karaktär( jag räknar mig dit) gör en väldigt banal övning så kan man ibland få höra ett avgrundslikt Braaaaa från åskådarna och det kan göra en lite osäker på om man väcker löje eller bara skall piggas upp. Men det är också bra att ta ut de små detaljerna i allting för att få en anledning till att berömma. Gränsen är hårfin men vad tycker ni??   Kommentera!!!!!!!!!!!!!!!

Beröm även om....

Maten smakade för illa:

Ja ,saltet var ju ovanligt salt

Kompisens nya frisyr ser inte klok ut:

Fåglarna kommer att älska det

Saxen var nog inte slö

Du är en riktig glädjespridare

Ett konstverk som man inte begriper sig på gjort av en vän:

Vilka härliga färger eller om det var svartvitt kontrasterna är slående

När en vän tapetserat med fula tapeter:

Vad stort rummet blev

När någon rider utan att ha koll på kroppen (flaxar, nickar, studsar):

Vilken avslappnad sits du har

När någon sitter stelt och oföljsamt i sadeln:

Du har en snygg hållning

När någon gått ner ett halvt gram i vikt, oftast vet personen inte om det själv: Guuuu va smal du blitt du är en helt annan människa.

Så var sista dagen på pumpfabriken gjord och nu väntar en liten semester innan skolan börjar.

Veckan har gått segt och blev inte bättre av att jag fick rapporter av gänget som befinner sig på Gotand och fröjdas med får, medeltid och sprit.

Nå ja de gör av med pengar och jag tjänar tillfälligtvis en slant till det fattiga livet som nu förs på sopemden.

Härom dagen visade jag svärmor hur man återvinner disktrasor genom att doppa dem i kalkosan så de blev som nya och inte luktade snusk.

Jag visade grundligt och detta var förstås mest på skämt. Efter sessionen var svärmor mycket rakryggad och sa inte mycket.

Jag berättade det hela för gubben som gapskrattade och berättade att svärmor hade en vännna som brukade tvätta disktrasor och hon tyckte det var höjdej av snålhet och hade aldrig hört på maken så dumt.

Jag tyckte det var ohyggligt kul och skrattade så jag skrek.

Spartips:

Kopiera streckkoder (på jobbet eller borta) klistra dem på utländska burkar och panta.

Matfria hos närstående och ej fullt så närstående

Räta krokiga spik

Tvätta disktrasor!!!!!!!!!

Frikoppla bilen i medlut (stäng ej av tändningen det blir svårt att styra då)

Det finns mycket fint på soptippen som andra ej vill ha

Sök jobb på ställen med gratis frukt och kaffe

Vänd på jackor de kan ha ett fint foder i en glad färg och jackan blir som ny

(gör det inte med stickade tröjor om du inte vill se ut som en ryamatta, en bekant provade detta men det gjorde förvisso åskådarna glada och varma inombords)

Sist men inte minst: Se till att hästarna/HUNDARNA  inte blir sjuka eller ännu hellre skaffa ej djur då slipper du arbeta och kan leva i sus och dus och en slatt sprit kan man alltid få av en bättre bemedlad broder.