Stor packning liten häst trycktes in i vårt följe och så bar det iväg.

Jag hade bestämt sedan länge att detta var en ödeshelg, om Bent tyckte att jag var en dålig ryttare skulle jag aldrig mer ta order om min ridning utan återgå till naturen och leva i min egen värld med hästarna precis som jag gjorde på 90-talet.

Jag får hjälp med roddning som en prinsessa

Framme på gården blev vi varmt emotagna och fyra extra händer bär in spån och strör boxen tar sadlar och foder som de ställer på lämplig plats.

Jag lastar ut den för dagen välklädda och flätade pållan och placerar i ren och strödd box. Detta skulle jag kunna vänja mig vid det är inte alls som hemma där man får göra allt själv.

Efter lite ätning och tjötande tyckte jag och min rumskompis Lill-Marie att hästarna skulle tränas lite i ridhuset.

Zamora fick gå på lina men Marie red på sin lilla häst Redwind som är van vid stället och ser det som sitt andra hem. Zamora som inte hade rastats som vanligt var full med energi och gjorde sina berömda linrusningar med caprioler och den lilla Marie hade svårt at sitta kvar när Redwind drogs med i glädjeyran.

Senare på kvällen dök vår hemmatränare lilla Carin upp med pållen Gustav så vi blev ett litet gäng av hästar och folk.

Carin som jämt är hungrig var för dagen utsvulten och vi åkte för at köpa lite kvällsmat. Jag erbjöd henne några bananer men hon tyckte at de kanske behövdes ännu senare.

Spööken!!!!!

När det var dax att gå och lägga oss berättade de om spökena som bodde på gården och jag är hysterskt mörkrädd så telefon och ficklampa fick följa med på toan.

Medan jag klädde av mig för natten klädde småfolket på sig ty de frös, lilla Carin tog tillochmed på sig termobyxor för att sova i.

De somnade snabbt men jag låg vaken och kände hur någon blåste i mitt ansikte.

Halvt vaken hörde jag myndiga tyska röster utanför vårt rum och blev likstel.

Det var ridmästaren själv som anlände med sin fiance'e och jag kunde inte låta bli att undra om de var sugna på bananerna efter resan.

Häst vid hand/åkattraktionen Tornado har flyttat till ridhuset

Morgonen gick åt till mentala förberedelser för hästen var det för sent att övertyga.

Teorin var som vanligt utmärkt och den alltid så vältalige Bent satte fingret på många svagheter redan innan ridpasset. Oftast är ryttaren sämre än en packning på hästryggen då en del ryttare lever sitt eget liv och inte sitter balanserat så har man nått packnings nivå har man kommit en bit på vägen.

När Bent frågade efter nya ryttare satte jag försynt upp ett pekfinger och han såg medlidsamt på mig.

Jag frågade om jag fick slippa rida denna junfruritt och istället föra hästen vid hand för att på så sätt komma undan de meningsskiljaktigheter jag och Zamora kan ha då jag sitter upp i ett nytt ridhus då jag vet att det genererar mycket besk kritik om oförberedda hästar.

-Gott, så får det bli, sa Bent och tog på sig sin slängkappa.

Mitt fokus låg för dagen på att vi skulle sänka nivån rejält och bara göra lätta grejer. Min gubbe hade också sagt till mig att jag under inga omständigheter fick skylla ifrån mig på något(fel träns, ont i höften, matsmältningproblem eller traktorer och tryckluft)

Jag tänkte heller inte ha mer snören på hästen än jag för dagen kunde hantera och det vr bara ett snöre och inget spö.

Sedan var det den gyllene regeln att den som ser snygg ut till häst kan också rida som Xenofon sa så jag sträckte på mig och kände mig som en matador. Det fick räcka med regler.

_Nästa !!! Och vi äntrar ridhuset.

Kan ni tänka er att vara lite nervösa och samtidigt lyssna på danska med ordentlig rundgång i högtalarsystemet- ehh inte helt lätt.

Höyre ställning, höyre ställning, höyre ställning gott!!!

Min lilla pålla skötte sig ganska bra.

-Volten liknar en kartoffel!!!! Bent sveper fram i sin slängkappa och kastar en servett likt en rival iför en duell. Meningen var att jag skulle ha ena foten på den så volten blev centrerad. Jag stog på servetten och kände hur jag skrevade mer för varje varv och när han kommenderade galopp var servetten långt borta.

Zamora gjorde terre a terre på snedden(ett svårt konststycke) samtidit son centrifugalkraften tog tag i henne och hon svichade förbi liggandes på sidan.

How, How ropade jag.

Halt roligt, ropade Bent i bestämd ton så mustaschen raknade.

Zamora blev mycket upphetsad och jag kände maktlösheten.

Hemmatränaren Carin som suttit bredvid Bent sa att han hade skrattat gott åt våra krumsprång men när jag såg tog han på sig en barsk min.

Flott dama sa han när vi visades ut från vår försa lektion och jag vet att han inte menade mig men dock min lilla häst.

Värmlänskan som också var med på kursen hade andra teorier om ridningen men blev lite nervös så hon glömde en av de mest stirkta reglerna som gäller när det kommer tränare från andra länder nämligen att inte kasta saker på backen. Denna gång var det spöet som togs upp och kastades högfrkvent samt en lina son var lite lång så stackarn nästan klev i den.

Bent var emellertid så hjälpsam att han såg till att hon aldrig skulle glömma det genom att dra en parallell med de amerikanska blondinerna som måste ha varningstext på tampongpaketen så de inte trampar på snöret.

Kvällspasset gick bättre och ord som gott och flott uttalades flera gånger men kritiken uteblev inte och jag kände mig som en fåntratt att bli påpekad det mest basala saker.

På kvällen var det middag för den innersta kretsen samt den rytarskara som hade sovplats på stället.

Jag fick Bent till bordet men lyssnade mig igenom kvällen då denne har mycket intressanta saker att förtella.

Jag kände mig lite som en småunge när han tog på sig en snäll men förmannde min och sa att vi befann oss på basicnivån men med god förberedelse. Detta värmde för att det kom från honom för den som tror att han kan imponera på Bent med sin ridning hugger i sten så det skriker om det. Jag kom på att vi hade en del gemensamt som smaken på vin och efterrätter.

Uppridning

Sista dagen ä det meningen att vi skall visa hur ett ridpass ser ut för oss om vi fått träna efter eget huvud så Bent kunde bedöma disposition, struktur hjälpgivning och skolornas utförande.

Detta tycker jag är svårt för jag känner den bistra minen och menande blickarna i ryggen är jag rider och blir hemskt osäker.

Efter några lättare kringelikrokar i trav och skritt samt några samlingar och slutor tappde jag tråden och frågade högt om det räckte. Bent sa att det var skam om jag inte ens visste om jag var färdig och att detta skulle försätta mig i brydsamma situationer helst vid toalettbesök.

Vidare sa han att hästen inte följde bettet hela tiden utan bara ibland och jag skämdes för det var precis det som Christofer sagt till oss ett halvår tidgare och jag visste med mig att det var rättvis kritik.

Men han sa också att min sits och mina skänklar var bra samt strukturen på mitt ridpass så jag tränar på rätt saker iallafall. Han tyckte att Zamora var en utomordentlig häst som inte hade några begränsningar förutom ryttaren som nått packnings status(inte så dåligt som det låter)Vi blev iochmed detta tilldelade en läxa och det är nådetecknet att vi är välkomna tillbaka och det är det inte alla som är.

Zamora är bäst!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

"Om vi sticker in handen i en påse, hur ska vi förklara om det är vispgrädde eller skit som vi känner när känslan mellan fingrarna är densamma?"

Vi måste använda fler sinnen för att förvissa oss om att det inte är skit vi har i handen

Livet är så oförutsägbart. Idag 1500 red en ung tjej ut på sin häst för att för första gången se på omgivningarna i sitt nya fina stall.Plötsligt ramlar hästen och reser sig inte mer. Vi grannar strömmade till med goda råd. Brandkåren kom med selar och veterinären var på väg. Den tappra hästen gjorde mycket svaga ansatser att ta sig upp. 1730 konstaterar veterinären att lårbenet är brutet och hoppet är slut.Den vackra lilla hästen får en sömnspruta i halsvenen det tar lite längre tid för hästen att dö på grund av den dåliga cirkulationen men någon minut senare har livet släckts från de bruna ögonen och kvar är vi som stått vid sidan av och de ledsna hästägarna.

Vi vet inte vad livet har i beredskap för oss och på en sekund kan allting ändras. Vi lånar våra djur en stund och sedan går de åter till de gröna ängarna, kanske lär vi oss någonting under tiden vi får ha dom hos oss.

Sov gott lilla hästen....................

"Man ska inte sörja länge över det omistliga man mist

vi ska ändå alltid förlora våra sörsta segrar till sist

det vi har är ett liv där allt som vi får är ett lån

vi reser inte till nånting vi reser ifrån"