Nästa gång du trampar ihjäl en liten gråsugga , tänk på tt de har släktingar och de är inte lika veka.

    " Håll ut tills jag kommer upp, ge mig bara lite vardagskärlek

       Som saknar stolthet som är nådefull

         Jag har bara dig, bara dig och du har mig"

     Peter "husguden" Le Marc

Ute i verkligheten...

Jag har förpassats till praktik på ett av stadens större företag och jag jobbar inte ihjäl mig precis. Jag är tidsstudieman "brötjyv" och redigerar ritningar samt går på möten och har börjat kalla jobbarkompisarna för medarbetare som det anstår en tjänsteman. Dötiden som alla har om man har passerat väggen som skiljer produktionen från ingengörsbåsen, går åt till att se upptagen ut. Ett papper kan bäras genom verkstaden flera gånger gärna på olika sätt, att det sen är en pizzalapp eller bara nåt man hittat i återvinningen spelar föga roll. Att gå fort och prata i telefon är nåt som har en mycket hög status folk vinkar diskret och viker undan i odelad respekt skillnaden är at jag inte bär blåkläder, hade jag gjort det skulle jag snabbt blivit näpst av en nitisk förman jag har vart med förr.

Hemma bäst

Vardagskärlek är  vad man kan kalla de ridpass som avnjuts på vardagskvällar i duggregn. Att bara sitt och rida utan krångel, utan att prestera något utöver men ändå känna att allt flyter på .

Lite öppna, lite sluta, lite piaffansatser och byta varv och tempo och bara känna att hästen är taktfast och med på noterna, vad mer kan man begära