Skämt ut mig förstås. Under den hemskt sega dagen med produktionsteknik ringde en go vän och bjöd med mig på fest och lokalutgång. Så trevligt det var att hälsa på henne på bygget med vin, grogg och hotshot. Där var även värmlänskan, granngårdskvinnan och trinda Amanda som har en bulle i ugnen och inte smakade starkt.

Jag försökte vara artig till en början och alla var glada. Värmlänskan var hjälpsam och målade tuttar på grangårdskvinnan som för kvällen önskade sig större och hon blev riktigt nöjd med resultatet.

Värmlänskan och trinda Amanda ville inte med ut men vi andra skulle rastas på Butlers och blev där avsläppta av värdinnans synnerligen välartade man.

Där dracks det grogg i parti och minut medan jag träffade på några gamla vänner. En av dem var en gammal arbetskompis som hängde vid baren och skelade påtänkligt men efter jag väckt honom bjöd han på grogg(vilket jag nog skulle avböjt)

Vi blev strax utkörda då vi inte anlänt dit förrän halvett.

Värdinnans snälla man skulle köra hem mig och det var då det brakade loss.

Varenda j-a gång någon jag inte känner kör hem blir jag åksjuk så även denna gång.500 m från hemmet fick jag stiga ur bilen och storspotta. Jag minns inte säkert men jag tror att någon gick med ut och jag försökte ursäkta mig för jag har lite fel på balansnerven i innerörat.

De var ändå snälla och jag fick åka sista biten.

Dagen efter var inget kul jag plågades av yrsel och vilade middag för länge enligt gubben som på lördagskvällen bjöd in en grannpojk för att titta på den obrukbara kärringen som gick tidigt till sängs.

Min lille gubbe gick frivilligt med på att åka till IKEA och jag kände att jag måste vara ödmjuk ty det är sånt som endast inträffar då det är skottår.

Jag var noga med att besöket skulle gå i demokratins anda då min finansiella kapacitet är minst sagt begränsad.

Lägg tebax för fan!

Jag sade frikostigt till gubben att han skulle välja bland diskborstarna och ta ut några riktigt fina. Gubben väljer tre gråa. Dessa vreds ur näven på honom och jag upplyste att det räcker med en grå och att man skulle ta olika färger.

Sedan var det dax att se på tyger.

-Gubbe lille vilka tyger tycker du passar till köksgardiner?

- Domma, sa han och pekade på de tristaste tygerna.

- Varför måste du välja de fulaste vi tar dessa i stället.

Sedan skulle gardinerna hängas upp i något, jag letade och grunnade på hur vi skulle gå tillväga. Till slut kom jag på en lösning och tog några gardingrunkor. Då stod gubben med andra dyra högteknologiska gardingrunkor och sa:

-Lägg tebax, för med domma som jag har kan en hänga upp gardiner på alla sätt och dom du har är kassa. (Gardinprofessorn HE HE)

Ja ja han fick som han ville.

Sedan skulle det handlas husgeråd iform av djupa tallrikar. Jag hittade jättefina i glas och frågade hur många vi behövde.  Ta två av var färg sa gubben dvs sex st. Vi måste ha tre av var färg sa jag och tog några till.

När jag efter en stund hittat ännu finare djupa tallrikar som jag ville förhandla om var gubben borta. Där stod jag som ett fån med en massa bråte i famnen och gubbuschlingen hade dragit fast att jag sagt till honom att hålla sig nära. Tur för honom att det finns mobiler för annars hade hans namn ropts upp i högtalaren på ett lite ofint sätt.

Ungefär så flöt dagen på jag bad om samtycke i de köp jag ämnade göra och gubben nekade och då var det bara att handla. Ibland höll han med mig och flinade då blev jag stött och förstod att hn var ironisk.

Sista inköpet som diskuterades var om vi skulle ha papperspåsar eller IKEAkassar.

-Vi har så många sånna,sa gubben

-Ja det stämmer då får vi ta en till bestämde jag och vi delade på arbetet- jag packade i och han betalade.

Demokrati?

Nån kanske tycker att jag inte var så demokratisk i mitt agerande. Men det var ju just der jag var , precis som i verkligheten fungerar demokratin på det viset att alla blir tillfrågade men sen skiter man blankt i vad de vill och vissa är naturliga härförare och vet vad som är bäst för sin trupp.

Gardingrunkorna som gubben valde visade sig vara helt odugliga ty dt var bara en tredjedel av vad som behövdes för att överhuvudtaget kunna sätta upp någon gardin.

Det kändes lite vemodigt att gå från praktiken sista dagen Just som man lärt känna folk och denna fredag hade jag inget annat än mockning att se fram emot.

Jag tog och ringde till min bäste vän och blev inbjuden på stört.

Den mannen sätter plåster på såren..................

Vi har känt varann så länge och varit tillsammans under de svåra åren på fabriken som gud glömde så det behövs inga krusiduller eller maner.

En semlekrans inhandlades och delades mitt itu av vana arbetarnävar som har ställt dragbrotschar och bytt borr samt ätit en del korv rakt ur paketen sedan 70-talet.

Den första kvarten sa vi ingenting utan åt så vi blev folk. Ibland räcker det att humma för att en riktigt god vän ska förstå.

Sedan pratade vi om gamla tider och jag fick reda på att två gamla arbetskamrater gått ur tiden då kräftan kom och tog dem.

Oftast har vi dragit jämnt men då och då har man känt sig mycket sårad av sällsamt dumma uttalanden.   Kan bero på hans svårighet att lyssna färdigt när man pratar samt att han aldrig vill läsa instruktioner men också min överlägsna förmåga att måla faan på väggen och lätt bli deprimerad. Hursom helst var det trevligt att få hälsa på och höra det senaste om de som är kvar på gammel fabriken... 

En grannfru ringde mig på "Jobbet" och var väldigt hänförd. hennes undersköne hästterapeut skulle komma och hon ville bjuda in mig för at se på underverket. Hon stod i duschen och hade bakat muffins och hennes man hade skickats ut på jobb. Denne hade i sin tur ringt till min gubbe och berättat att frun tillochmed rakat sig i armhålorna och gjort hårinpackning.

När jag var på väg hem ringde hon igen och sa att de hade åkt till en annan grannfru så det var dit jag begav mig. Denna fru hade även en väninna där och jag hörde ett väldigt kvitter innan jag kom fram till stallet.

Väl inne blev jag presenterad som en grannkärring som längtat efter att få se den stilige mannen. Mannen i fråga var mycket van vid det bemötandet och beklagade att han inte hade kostym så vi kunde dansa en sväng.

Mer kvitter från kvinnoskaran och grannfru 1 började oja sig över sina skador. Då hänvisade den bildsköne till sin fru som behandade människor och det var väl inte riktigt vad hon tänkt sig.

Han fortsatte på den pålle han höll på med och damerna lyssnade mycket drömmande till hans råd- lite för drömmande eftersom han fick upprepa dem några gånger.

Hästägarinnans gubbe körde in på gårdsplanen och hon berättade att han hade ont i knäna var vid den bildsköne kastade sig vid dennes fötter och tog av hans skor. Gubben såg förskräckt ut men damerna var förväntansfulla.

Den bildsköne tryckte på fötterna ,knäna och gjorde några rörelser runt gubben som såg förlägen ut. Jag tyckte att han skulle ta gummiklubban på dennes knän men då gick gubben in i sadelkammaren och tog en kopp kaffe.

Den bildsköne rätade även ryggen på en katt innan han for hem med ett gäng suckande kvinnor och en kaffedrickande man kvar i stallet.

Nästa gång du trampar ihjäl en liten gråsugga , tänk på tt de har släktingar och de är inte lika veka.

    " Håll ut tills jag kommer upp, ge mig bara lite vardagskärlek

       Som saknar stolthet som är nådefull

         Jag har bara dig, bara dig och du har mig"

     Peter "husguden" Le Marc

Ute i verkligheten...

Jag har förpassats till praktik på ett av stadens större företag och jag jobbar inte ihjäl mig precis. Jag är tidsstudieman "brötjyv" och redigerar ritningar samt går på möten och har börjat kalla jobbarkompisarna för medarbetare som det anstår en tjänsteman. Dötiden som alla har om man har passerat väggen som skiljer produktionen från ingengörsbåsen, går åt till att se upptagen ut. Ett papper kan bäras genom verkstaden flera gånger gärna på olika sätt, att det sen är en pizzalapp eller bara nåt man hittat i återvinningen spelar föga roll. Att gå fort och prata i telefon är nåt som har en mycket hög status folk vinkar diskret och viker undan i odelad respekt skillnaden är at jag inte bär blåkläder, hade jag gjort det skulle jag snabbt blivit näpst av en nitisk förman jag har vart med förr.

Hemma bäst

Vardagskärlek är  vad man kan kalla de ridpass som avnjuts på vardagskvällar i duggregn. Att bara sitt och rida utan krångel, utan att prestera något utöver men ändå känna att allt flyter på .

Lite öppna, lite sluta, lite piaffansatser och byta varv och tempo och bara känna att hästen är taktfast och med på noterna, vad mer kan man begära

Ja så kände det då vi stövlade upp 0700 för att mata hästarna och laga ett trasigt staket i  våra värsta stallpaltor.  Kvällen innan hade blivit sen då vi suttit uppe till 0200 och gjort julgodis,lagt in sill, bakat tårta och diskat alla saker. Men denna gången var även gubben redig ock rullade julgodis så knogarna vitnade. Det sista gjorde vi även konstfärdiga marsipanfigurer till tårtan tyvärr var det inte många som såg vad gubbens figurer föreställde men han kämpade på och det är ju inte alla som begriper konst.

Dagen var lite stressig och det dröjde till 1600 som jag fick hoppa in i duschen för att skölja bort leran.

Närmast sörjande anländer........

Mor, Svärmor o far+svåger skulle fira hemma på sopemaden och kom unisont inklampandes med kompletterande julmat, ett herrans liv uppstod och jag fick snabbt hälla i dem glögg och förpassa dem till vardagsrummet. Sedan åts julmat och snapsar dracks i rask takt. Efter maten hade det producerats tonvis med disk och jag var inte dummare än att jag gick ut och tog in hästarna och svärfar som inte heller gillar hushållssysslor följde med.

Hästarna var lite tveksamma till sina julgranar som stod i boxarna men tyko gilade sin så mycket att den vältes på stört. Zorro som är en hungrig kuse ville vräka i sig lille Tykos julpynt innan han åt sitt eget medan Zamora inte lockades av barnsligheterna och ägnade sig åt det vanliga som fanns i krubban.

När vi kom in ville de andra att det skulle bli julklapps utdelning kan tilläggas att vår medelålder inkusive två 1 åriga katter var 32 år .

De som verkligen tjänade på julklapparna var katterna som fick 15 paket med allt ifrån borstar till avancerade kattleksaker. Själv fick jag en platt-tv presentkort pengar och strumpor.

Svärmor o far fick en power ball som de inte förstod sig på men svärmor lärde sig snabbt. Och inom 5 minuter var katastrofen ett faktum. Snöret som skulle dra upp den var puts väck i havet av julklppar och papper, allt skräp lades i mitt knä och möbler revs undan och ett sjutusan anklagande började. Krypande släktingar, hund och katter finkammade området under hårda ord samt klagande om hur svårt det var att komma till den ställningen med höftvärk, diskbråck, halsbränna, axelvärk samt en avlägsen bekant med parkinson som inte var där men om han varit det skulle fått problem. Då vi letade under mors stol hittade vi snöret varpå alla tittade ditåt på ett menande sätt medan mor skyllde svärfar för att avsiktligt placera snöret under ändalykten då hon öppnat sin julklapp.

Svågern var den förste till att prova av bollen varvid han under snörstarten vevade glasögonen av mor som välte svågern så svärmor höll på att krossas. Kulan hamnade hos mig som var van sedan innan och avundsjuka händer ryckte den ur mina nävar. Svärfar lyckades inte alls om menade på att den var farlig och ville inte ens titta på den.Mor ville gärna lära sig och kallade den för handtrallaren allt medan hunden blev mer och mer upphetsad.

Gubben hällde upp en grogg till sig och svärfar och det var väl det som behövdes för sedan klarade även han av den vilda bollen............. 

Jag har direkt och indirekt blivit ifrågasatt om varför jag ( hmm det är gubbens häst) lämnat Herkules på vidareutbildning. Då jag trots genomgångna kurser i kommunikation och retorik ändå uttrycker mig bättre i skrift kanske ag kan berätta. Det är en mycket lång historia och det började på 70-talet då jag började rida....................................

Fegisar vad har ni på hästar att göra...

Jag hade aldrig upplevt rädsla till häst för att jag helt enkelt inte kände någon och detta kanske upplevts sårande för någon ridkamrat som känt sig osäker. Ritterna har många gånger varit halsbrytande och rent idiotiska. Jag har ridit in ett antal hästar förberedda som oförberedda och tyckt att detta var en kul och spännande syssla ända tills en serie händelser gjorde att jag inte vågade sitta upp ej ens gå upp på en stege. Jag kan inte återge allt här men akutsjukvården var vid flera tillfällen inblandade och mycket sjukbidrag har utbetalts samt att rullstolen höll på att bli min plats pga en kotförskjutning iblang ger känselbortfall och smärtor som aldrig kommer att ge sig. I denna veva dog mina tre älskade hästar och den fjärde unghästen som jag ridit såldes för jag hade i mitt ömkliga tillstånd inte värdighet att rida honom då jag var helt förändrad. Det går inte en dag utan att jag med sorg tänker på dem och all vad de gett mig men jag är inte typen som gråter offentligt utan funderar mer under tystnad.

En riktig vän tvingar mig

Jag tänkte inte träna mer även om jag vågade mig upp på hästryggen då ringde en vän och ville ha med mig på en akademisk ridkurs.

Efter dessa två dagar hade jag raderat mitt minne och började om från början. Jag började med att sluta lyssna på andra som givetvis alltid kan bättre förutom de som jag betalar för ridträning och de jag aktivt söker lärande hos . Det finns många som rider bra men inte har samma åsikter om en del saker, dessa kan vara goda vänner och hästar kan disskuteras men jag fäster inget avseende vid dem och försöker respektera dem ändå.    Jag vill inte påstå att jag aldrig sagt något om hur jag tycker andra rider eller kommenterat deras ridpass men jag har lärt mig min läxa den hårda vägen och försöker tänka mig för innan jag öppnar käften om det inte gäller rent djurplågeri. Jag studerar ofta andra ryttare och kan se fel hos de duktigaste för det är så att ingen är perfekt och alla dras med egenheter och fel som ibland inte betyder så mycket men jag försöker att lägga band på mig innan jag säger nåt för jag vet hur det kan knäcka en människa och det hjälper sannerligen inte hästen de rider på och då många likt mig rider bäst på läktarplats kanske det är fler om borde tänka då vissa ej tål att se ett misstag förrän det skall kommenteras.

Ödmjukhet?

Kan väl aldrig vara att säga att jag har hållit på så länge att jag kan eller att påtvinga andra som inte bett om det sitt ridsätt. Inte heller säga att vad var det jag sa eftersom alla måste upptäckadet själva i sin egen takt om det inte var så skulle ju alla rida som de gamla mästarna. Och lär sig en del aldrig för de har inte sökt kunskapen där den finns (hos hästen) och det må också vara hänt.

Jag skulle också felaktigt kunna påstå att jag var redig på något vis då jag ridit i 30 år regelbundet och vunnit 100% av mina starter sedan 1988 men vad fan bevisar det. Jag har startat 5 gånger sedan dess då jag inte tycker det är kul längre med tävlingar så vad kan inte lite statistik göra för att bättra på skrytet.

Jag gör ofta fel och ibland gör jag om samma fel men jag vill inte avsiktligt skada min häst så låt mig vara för jag håller på att lära mig!!

Saker muterar!

Ett tag tyckte man att man var duktig och det flöt på men så uppstår nya problem som man aldrig kunnat förutse precis som att pesten bekämpades och AIDS och ebola kom istället. Och skulle pesten komma åter skulle man inte kunna hantera den för kunskapen gått förlorad och vi måste göra nya upptäckter på gamla fakta. DVS om vi glömmer varför vi rider, nämligen för nöjes skull (iallafall här i vår I-land) går hela saken förlorad i ivern om att vara bäst och vinna flest rosetter.

Nu till saken.....

HERKULES LÄMNADES BORT FÖR ATT DET ÄR MIN GUBBES HÄST OCH ENBART VI UTAN NÅGONSOMHELST INBLANDNING TOG DET BESLUTET!

Jag tillbringar mina dagar med att studera och det tar en h-tes massa tid samtidigt som jag sköter gården då gubben mest jobbar borta.

Jag ser det heller inte som någon skam för det är ju så att allt kostar antingen jobbar man med det eller också betalar man fördet. Det finns ingen möjlighet att hålla i gång 3 hästar med vårt schema.

Att jag som sambo skulle ta på mig ridlärarrollen vilket jag försökte i början skulle resultera i att vi ej längre var sambo och det skulle stå Herkules dyrast.

Detta har gett oss :  Tid för annat

                                 Nya vänner och ideer om fortsatt träning

                                 En tom box för lille Tyko att vänja sig vid

                                 Herkules får dagliga uppgifter i den hektiska December

                                 Vårt föhållande är bättre

                                 Och det viktigaste, att gubben tycker det är roligt igen

                                 och längtar efter sin pålle

Jag begär inte att alla skall förstå men lite är i allafall sagt och jag tar gärna emot kommentarer på bloggen eller personligen men kommer att välja att inte publicera rasistiskt eller pornografiskt innehåll ej heller grova personangrepp eller utlämnande uppgifter.

Skall tilläggas att alla ryttare jag beundrar med undantag av de som ej inträtt i 30-årsåldern har gått igenom samma kris som jag och har därmed något för mig att lära av.

Till sist

Vill jag önska god jul till vår härliga ridgrupp som består av helt olika folk på olika nivå men ingen skulle drömma om att kommetera någon negativt och applåder utdelas ofta varesig det uppvisats piaff eller någon kommit ur en travvolt helskinnad och det är så det skall vara.