Efter att min debut på träningsplan med Pållan min inte gick så bra föll jag in i en självömkande depression och ynkade mig hejdlöst. Då jag satt vid köksbordet med gubben och drack kaffe kom det plötsligt en hästtransport in på går´n -en välmladnsvagn förstås. Det var värmlänskan som iklätt sig sin karaktäristiska hatt och rock och då hon gick med bestämda steg till vårt hus visste jag att ho hade nåt i kikarn. 

- Jag har hästen med mig, ta på dig lite mer kläder så får du följa med bort till grannen din(min gamle arbetsgivare som ägde hennes häst förut).

-Jag går ingentans jag är sur och vrång men du kan få lite kaffe.

Kaffe dracks och jag övertalades att gå med.

Vi gick ut och Gosivositullenullingen(döpt till Sixpack) lastades ur.

-Du måste gå med på vägen för Bubbinubben har tråkiga erfarenheter med bilar.

-Jag tar cyckeln för jag har ont i benhinnorna, sa jag

-Du får gå för Snuttepicken gillar inte cycklar heller.

Iväg tågade sedan banderiljären till fots och picadoren till häst.

Då hon sedan knackade på och visade sin stolta springare sken mannen upp och gick ut för att hälsa. Det blev ett kärt återseende. Gosenosingen gnäggade igenkännande och mannen snodde runt hästen och konstaterade att han var i fin form.

-Titta som han kråmar "sä", mös han och betraktade ekipaget som utförde skolorna på gårdsplanen under glada och ibland utländska tillrop.

Då och då stannade hästen framför mannen för att prata och kanske bli bjuden på en godsak.

-Sicken klok häst dä kan jag tala om, log mannen och undrade samtidigt vad alla snörena som vi akademiska ryttare vill använda var till.  Värmländskan tog på sig en viktig min och berättade om stång, kapson, spansk sadel och spöhållningen.

Efter en liten stund tackade mannen för sig och förkunnade att det var trav på TV som han nogsamt följde och vi tågade hem och fortsatte vårt ihärdiga hästprat. Efter en liten stund kom mannens fru på cyckel. Hon hade missat det förnämliga besöket och ville också hälsa på sin gamla häst.  Kaffe dracks på nytt och mer hästprat följde innan det var dax för välmländskan att dra hem med pickepackebubben.

Igår var det  en riktig pest dag. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hur min maskin på jobbet har bråkat. Hur min gamla chef gör sitt yttersta för att sätta käppar i hjulen för mig genom att vägra skriva ut ett arbetsbetyg efter 10 års trogen tjänst på samma företag. Samt hur min bästa vän sedan 10 år har betett sig mycket svekfullt och inte längre kan axla manteln som vän utan tituleras numera störste skitstöveln i mannaminne. Men det vore att blicka bakåt på sånt som borde glömmas.

Maskinen är ju bara en maskin, facket får ta hand om gamla chefen och föredetta vännen som uppenbarligen inte ens klarar att ta hand om sig själv får förpassas i glömska.

Hellre då minnas något lustigare:

Huka er gubbar å gummor

Då jag skulle rida in min förra häst(som jag tyvärr fick sälja) läste jag i nån hästblaska hur man kunde tömköra på volt med inspänningstyglar som funkade ungefär som en gramantygel det vill säga 4 tyglar i handen(gör dumt och till ingen nytta). Detta bestämde jag mig för att prova trots att simultankapaciteten inte är optimal.

Den stolta springaren snördes ihop ordentligt och så bar det av till paddocken.  Där fick stackaren traska på alla möjliga sätt och "jobba med ryggen"(he he he ironi).

Min hund som alltid är med ute gick för sig själv och gjorde lugna hundsysslor tills.................

Jag såg att bokbussen var i antågande.  Det äldre paret som bodde på vår gård innan oss var flitiga boklånare och därför stannade bokbussen precis utanför paddocken och dit brukade traktens gamla vallfärda varje månad. Jag ropade i panik till en granne som var ute att vara bussig och släppa in hunn då jag inte kunde komma loss.

-Dä ä inga fara ho e bak laggårn och snokar så ho ser inte de,svarade han.

Försent, ett svart streck for förbi med ljudliga skall och morrningar ur hennes synvinkel vänligt menat men för en hundrädd är innebörden säkert någon annan.

Det tog ett tag för mig att linda av hästen alla trådar som han var smyckad med så när jag svärande och rytande och lerig kom in i bokbussen var katastrofen ett faktum.  Biblotekarierna hade barrikaderat sig bakom en grind. Ett äldre par stod naglade intill en bokhylla. En dam tryckte sina tillplockade böcker krampaktigt intill bröstet ifall hunn skulle stjäla dem och en hundvan herre hälsade glatt på hunn. Jag hälsade inte på någon utan röt värre än hunn och de redan rädda blev nog inte tryggare för det men hunn lommade ut så sakterliga   och pållen som lämnats åt sitt öde travade glatt runt i paddocken i fri form och utstötte välkomande gnäggningar.

Efter det (tror jag) valde bokbussen att stanna på ett annat ställe och det var nog lugnast så.

Ännu en dag då man skall jobba eftermidag och inte hinner med nåt vettigt.

Lika bra att då minna sig en stund av svunna tider.

Vi tar det säkra för det osäkra

Flera år efter att jag hade slutat jobbet på travstallet och börjat jobba i verkstadsbranchen fick en kompis praktik i det stallet som också är vår granngård.

Vi satt en sen kväll ute i trädgården och drack kaffe (inget starkare faktiskt) då kompisen plötsligt utbrast:

-Titta , en häst har kommit lös på gärdet!

-Är det en häst verkligen, ja kanske, svarade jag.

Kompisen behövde inte titta närmre utan sa tvärsäkert att det var hennes arbetsgivares mest välmertierade travhästar för honom hade hon kört så mycket att hon kände igen steget exakt. 

Hon ställde kaffekoppen och kastade sig i bilen och beordrade mig på plats bredvid för här skulle det samlas guldpoäng för rådigt ingripande.

Bilen sladdade in på granngården och dörren knackades på med bestämda nävar.

En inte riktigt nöjd man öppnade och undrade varför hans nattsömn hade störts.

-Jo du hästen din är på rymmen bort mot en annan grannes arabston och han har god fart.

-Va säger du , han går ju på andra sidan stallet och betar, kan jag tala om,svarade mannen.

-Nä Nä Nä, jag känner väl igen den hästen om det så skulle vara kolmörkt, envisades kompisen.

-Ja, ja kommer väl då får vi se,sa mannen och satte suckande på sig skorna.

Vi har grimskaft med oss strålade kompisen av iver att få hjälpa till och vi marcherade i gles formation för att fånga in den förvildade hästen.  Då vi kommit en bit såg vi mycket riktigt hur något travade längre bort.

-Dä ä ju en älg sa mannen.

-Nä, det kan det la inte va, vi får gå närmare,sa kompisen.

Vi gick en bit till och kom såpass nära att tillochmed hon kunde se att det faktisk var skogens konung som betade i klövern ett stycke bort.

Då mannen och vi vände hemåt sades inte så mycket  för ibland kan det kännas bra att umgås i tysthet och begrunda om man verkligen ser det man ser eller något helt annat..

Idag är det en sån här härligt grå dag då jag skall jobba eftermiddag och inget kan man ta sig för innan jobbet mer än det nödvändigaste. Då kanske det passar bra att jag presenterar den lilla hästhjord som dominerar vår gård.

Siglavy Capriola Zamora: Ett Lipizzanersto född -97 efter Bana Siglavy-9 undan Pluto Zantana.  "Plutten" som hon kallas är en liten (150cm ö.h.) genomsnäll pålla som jag ägt i ett par år.  Vi tränar akademisk ridkonst tillsammans och gör faktiskt en del framsteg. Hon har dock en del egenheter som han ge sig tillkänna i vissa situationer. Om vi tex. rider förbi en hage med glada hästar i eller om det förekommer en hingst i ridföljet kan hennes anor från spanska ridskolan komma fram på ett mindre kontrollerat sätt som den mycket svåra rörelsen paso y salto som innebär att hästen förflyttar sig framåt med en serie caprioler.  Och jag minns en gång då Zamora var ny och jag skällde som en bandhund på gubben som ville hålla på med kompressorn och traktorn intill paddocken då vi övade på diagonalslutor. Inte för att Plutten brydde sig då men när det senare kom ett torrt löv blåsande över snön var corbetten ett faktum så då fick jag även uppleva det om än ofrivilligt. I år har det dock inte blivt någon ridning än för Plutten har fått en liten bäbis som är 2månader nu och går under smeknamnet Tyko men förhoppningen är att han skall heta Maestoso Miramis vid registreringen. Lille Tyko föddes på Tyko-dagen och hann inte resa sig innan han visade sina hingsttendenser.  Det är en otroligt tuff och brådmogen liten herre men också väldigt orädd och läraktig. Han har hunnit med att träffa hovslagaren,hästtandläkaren folksamlingar och åkt transport utan problem då Plutten skulle till tandis.

Herkules: Detta är gubbens häst född-96 som är en salig blandning av Ardenner, nordsvensk,fjording och lite Lipizzaner som inte syns.

Herkules är snäll för det mesta men är av den bestämda åsikten att arbete skall utföras i mycket små doser och störst går först. Detta är väldigt likt gubbens sätt så de två har ett tyst samförstånd och tycker inte att jag skall lägga mig i förmycket då de tränar. Herkules har också tagit på sig papparollen till lille Tyko och uppfostrar denne på ett för hästar klokt vis (vad månne det bli av den lille?) När gubben köpte Herkules var hans ridkunskap ringa men efter ett litet tag skulle de ge sig ut för att inspektera staketen på bästa cowboyvis till häst förstås. Jag hade under en tid tyckt att gubbens stigläder var på tok förkorta och efter mogen övertalning hade han längt på dem(lite för mycket)

"John Wayne" red iväg  på uppdrag och efter en kort stumd hörde jag hovbuller och ett ihärdigt HOW HOW HOW!!!!!!!!!!!

Gubben kom i en enligt han själv rasande galopp tillbaks sittandes bakom sadeln med benen vilandes på Herkules bogar.  När jag då frågade hur det var med staketet svarade han att det var bra på ena sidan men resten hann han inte se och mer ville han inte prata om.

Zorro: Är en inhysing född-91 korsning nordsvensk/arab.  Han funkar bra som moderator iflocken och gör inget väsen av sig men backar inte heller när Herkules vill göra upp om vem som är hagens kung. Han står ofta med en förvånad min då de andra hästarna i hjorden sett eller inbillat sig att något farligt finns i hagen och flyr i vild panik.

I dag besökte jag värmlänskans gård ty där skulle det vara träning i akademisk ridkonst. Vår ridfröken Carin(som jag återkommer till senare) var där för att ge alla en portion ridkunskap. Men det var också en sorgens dag för värmlänskan ty en av hennes kära inhysingar skulle flytta till annat närmare stall.

Tårar och "plegg"

 Denna pålla skulle ju givetvis lastas i transport med allt var det innebar. Jag som kom lite senare bestämde mig för att inta en passiv roll och ställa mig lite på avstånd för det finns lika många metoder att lasta som det finns hästägare så de redan församlade fick sköta jobbet.  Pållan hade haft problem sen tidigare med lastning så en veterinär med "plegg" fanns också med och eftersom hon var vän till den förstunden mycket nervösa ägaren så hjälpte hon även till med lastningen. Medan v-länskan och jag stod utanför stallet och andades i takt med ägaren var veterinären och ytterligare en vän som kommit dit till hjälp inne och försökte förse den misstänksamma pållan med bandage. Efter en liten stund kom veterinären ut med skräckbudet att vännen blivit sparkad i huvudet.  Förvirring uppstod v-länskan gick åt fel håll, ägaren hickade och jag målade upp en skräckbild på hur hon låg medvetslös och blödde där inne.  När vi kom in stod hon på benen och var inte allvarligt skadad utan mera skärrad över vad som hänt.Några tårar fälldes samtidig med ett lättnadens skratt över att hon var oskadd v-länskan grät också för att det hörde till medan ägaren på nytt slutat andas. Då tog v-länskans handfallenhet plötslig slut och med en bestämd näve klafsade hon en stor klick kylliniment på den skadades tinning. Linimentet hamnade även i hennes öga så hon såg än mer rödgråten ut fast hon nu var glad igen och börjat prata om grillfester.

Det krävdes bara några försök sedan var pållan på och stod lugnt i transporten.  Då var det dax för avskedet som ånyo fick tårarna att rinna. V-länskan snyftade och ägaren snyftade och även vännen som blivit sparkad fällde en tår i samförstånd.  jag vill inte lägga någon sensmoral i denna händelse utan bara dela med mig av mina bästa tips då jag både gått på kurser och lastat o-taliga hästar med varierande resultat.

1. Försök att träna i förväg, man vet aldrig när man behöver åka akut till tex. veterinären och då har man inte tid att bråka och kanske riskera att hästen skadar sig ännu mer.

2. Använd hjälm om hästen är bråkig eller okänd, visst ser det töntigt ut men det värsta som kan hända är inte att man dör utan om man blir till en grönsak och pga fåfänga och tvingas låta anda hjälpa till med ens toabestyr.

3.Linda aldrig grimskaft runt handen, en tjej dog av att bli släpad av en häst på det viset.

4.Använd hanskar, nävarna blir odugliga för lång tid om grimskaftet bränner.

5.Ju stirrigare hästen blir ju lugnare måst du bli, två virrpannor gör ingen nytta.

6.Prova inga nya metoder i panik om din häst har gått på förut om än med lite fördröjning. Testa hellre sedan om det verkar vettit under lugnare förhållanden.

7.Var hygglig mot den som hjälper dig, de gör det endast för din skull och alla är inte så duktiga som du och kanske tillochmed är lite rädda. Om de blir för jobbiga be då att de går åt sidan för en stund. Osämja smittar även av sig på hästen.

8.Där våldet tar vid slutar konsten, detta gäller för all hantering och ridning.

Våldsamhet bevisar rädsla och okunnihet i en och samma person.

Detta är bara generella råd sedan finns det 1000 sätt att utföra själva lastningen på.

I did what I did in selfdefense with violence__violence feeds violence

 An eye for an eye__ makes all blind

I dag har inget gått vägen. Jag försökte hämta en ny mobil som jag beställt och då hade oduglingarna slarvat bort beställningen så jag gick till näste affär och där var di för dyra.  Sen tänkte jag handla hobbylera för jag kände mig kreativ då var affären nerlagd och nu är det kvällen och intet nyttigt har presterats denna dag förutom min lägsta verkstadslön som jag förtjänat mer än väl.   Det återstår endast att tänka tillbaks på ungdomens fröjder då jag jobbade i ett trav och avelsstall......

Männen som kunde tala om hästar

På gården där jag jobbade var det stor ruljans och hästar kom och gick.  Mannen som ägde stället hade en kamrat som också ägde en massa hästar men inget stall så några stod på gården för betäckning för att sedan på ett behändigt sätt slussas ut till förväntansfulla fodervärdstöser som skulle hysa pållorna under deras grosess.  En pålla "Ernie" hade kommit tillbaka från sin tös med stämpeln på sig att vara oridbar.

_ Du får ta å sitta opp på na får vi se om det ä som di säger, sa mannen.

_ Ja det kan jag väl men du får allt hålla i tills jag sitter riktigt på, ynkade jag .

_ Int kan jag hålla en häst som vill springa dä kan ja tala om för dig så opp mä dej så vi får se.

Sagt och gjort, jag kom mig såpass upp att jag hängde på mage.

Då exploderade det. Hästen for runt som en centrifug och i det tumultet skavdes chapsspännet upp och även undervarande ridbyxor så de hängde som en käck vimpel från mina ben och accentuerade ytterligare den goda farten. Hästen kämpade men jag höll i. Jag är så glad att stringtrosorna ej hade gjort sin debut hos vanligt sedligt folk på den tiden ty då hade nog inte männen kommit sig för att fånga den senare lösa hästen medan jag låg på backen och förbannade min och andras dumhet.   Som tur är, är min hästkunskap bättre idag och jag vet smidigare om än långsammare sätt att ta reda på om en häst går att rida.  "Ernie" löstes dock från sitt kall att vara ridhäst och fick njuta av sin graviditet i hagen och så vitt jag vet så fick hon flera föl efter det också.

    Så var dagen för att få hästarnas gaddar undersökta här.

Vi körde ett uppsamlingsheat i stallet där vi brukar träna och möttes av ett som vanligt trevligt uppdukat kaffebord och glada tillrop. Jag hade tvingat med värmlänskan som hjälp och ho e inte nödbedd utan stövlade in med bestämda steg för att mingla bland de frustrerade,bettprovande och kaffedrickande damerna som samlats där för att få tandtrollen räknade och skarpbetten raspade på sina guldklimpar. Minerna var överlag glada på de församlade trots att en del av dem blivit näpsta om felaktiga betsel, men vad gör väl det när ryttare är en så köpstark grupp som gärna hostar upp en halv tusing för att lägga ytterligare ett bett till högen.(Det är inte ovanligt att det blir ett helt träns att fästa bettet i samt att nästan alla går och lurar på att köpa ny sadel)

Jag är så dum!

Då det var Zamoras tur att bli undersökt passade jag på lätta på min tankebörda och fråga tandis om tandställning till hästar(jag är helt övertygad om att jag har hört någon nämna det).

Det blev ett gott skratt och även de som var upptagna med att diskutera annat stämde in. Men Tandis log överseende och svarade  på min fundering att det inte var någon bra och rimlig ide.  

Jag är van sen gammalt att folk skrattar åt mina frågor och gladdes åt att de hade kul.

Värmlänskan fyllde i med snusförnuftig min att den siste idioten är inte född än men jag hoppas att hon har fel för det räcker med stollar nu.

Sen var det nöjsamt att höra att då hon fick prata med Tandis som också kom från värmland så bredde hon på och pratade än mer tungomål och lade in ord som "jämt" och "töligt" och höjde på ögonbrynen så som man måste göra för att få till det rätta dialekt stuket.

Säg aaaaaah och sträck ut tungan!

Det hela avlöpte mycket smärtfritt och odramatiskt för hästarna då varken munstege eller brems användes och de kände väl att det var kompetenta nävar som raspade och insåg vikten av god tandvård. 

Gladast var pållarna dock när de fick komma hem igen och återförenas med gräset och övriga hästkamrater.

P.S Jag kommer att ställa frågan om tandblekning på hästar vid ett senare tillfälle D.S

Jag har lyckats med det för mig för ett par timmar sedan helt otänkbara-att skapa en blogg.  Trots att jag inte är en tävlingsmänniska så var jag tvungen (möjligen av "rene pure avensjuka") att börja blogga då min kompis "Värmlänskan" ringde och skrävlade å skröt som den värste storfiskare om sitt enastående sätt att förmedla sina kloka tankar på. Jag tänkte minsann inte vara sämre även om mina tankar är mindre kloka.

Jag har lärt mig att svara entydigt på diverse påhopp om att jag skulle vara gaa´rn att det är endast en sund reaktion på en tokig värld och det finns inte så många argument emot det. Tex: Om en timma skall ja ta å lasta min pålla Zamora och hennes lilla föl för att åka till hästtandläkaren då kommer cirkus Gustafsson att vara i full gång. Inte så mycket för att de är svårlastade ty de är mycket fogliga pållar utan mera för vad som sker runtomkring. Gubben ställer inte transporten på rätt ställe,pållarna har inte för avsikt att gå in på rätt ställe , gubben står inte själv på rätt ställe och jag får av detta inte heller nerverna på rätt ställe. 

Nedanför är en bild på en annan liten kär vän som gärna är med och håller ordning på allt som det krävs flera personer och djur för att utföra och tanken är mycket god men ibland går det på tok.

Vi höres!

P.S Jag skall börja läsa organisation och ledarskap så det blir väl bättre