Den dära Värmlänskan!

Efter jobbet var jag trött som f-n och skulle skyndsamt bege mig raka vägen till V-länskans gård för att där åtrigen träffa tandläkaren för kompletterade högtravande frågor till artikeln om bett som jag skall skriva.

När jag nästan var framme ringde hon och sa att de blivit försenade och var kvar i gärdhem x antal mil därifrån.  Bilen vändes och styrde kosan åt ovannämda destination.

 Då jag anlände dit klev jag ur bilen med kameran i högsta hugg och sprang in i stallet och knäppte av några foton.  Eftersom jag först inte sa något till nån blev tandis nog väldigt förvånad och gjorde en min som såg ut som han sett Elvis. Alla i stallet där höll nämligen på att packa ihop och bege sig till nästa ställe så det var nog ingen som fattade vad jag ville och bilderna blev också väldigt suddiga.

Jag tänkte att jag beger mig till V-länskans gård när de kommer dit istället för då är det nog mindre stress så jag åkte hem och vilade en timme.

Strax efter fem ringde hon och sa att de var påväg och då gick ljuset upp för mig om mitt tokiga beteende tidigare och slängde ur mig att tandisstackarn må tro att jag är efterbliven som springer in tar kort och sedan sticker. Hon hörde inte klart meningen utan frågar rätt ut om han tyckte det.   PINSAMT!!!

Jag bestämde mig för att åka iallafall och när jag kom dit var hon inte på plats utan hade åkt och skaffat mat till den vid det laget utsvultna tandläkaren.   Jag passade på att förklara vad jag höll på med och fick sedan ställa mina frågor som han tålmodigt besvarade. 

Han berättade något mycket intressant om fång, detta  växande hästproblem.  Innan det uppkommer symtom på hovarna kan man se symtom på gingivit (tandlossning med svullet och lättblödande tandkött) eftersom fång som vissa tror inte är en hovsjukdom utan sätter sig i hela kroppen. Folk är i allmänhet så dåliga på att kolla upp sina Pållars tänder och låter alla möjliga pajsare raspa deras tänder vilket kan få förödande konsekvenser och ivärstafall kan hästen förblöda och tänder försöras för all framtid.

PEKPINNE: Mota Olle i grinden och låt en riktig tandläkare kolla upp din häst

emellanåt!!!!

"Hästar kan lätt bil över 30år men deras tänder har svårare för det" BB

Överlevnadskonstnären High Stock.

Denna 29åriga pålla har länge dragits med tandproblem men har igenom värmländskans mycket noga foderstat och betthänsyn lyckats att hålla hull och humör uppe såpass att det gör enorma träningsframsteg och hästen är vid gott lynne.

Tandis började med att undersöka hennes överkäke och konstaterade att det inte var så farligt men då han kollade underkäken...................

Han såg ut som om han på nytt såg Elvis då det visade sig att hälften av tänderna saknades där, det borde inte vara möjligt att hästen var i sån fin form med de gaddarna.  För att ytterligar visa på hästens vitalitet satt hon upp och red en stund och tandis min ändrades inte på en lång stund. 

Eftersom detta var dagens sista patient återstod bara att äta en liten bit samt ställa några kompletterande frågor och sedan bege sig tillbaka till sopemaden.

Fråga: Har vi alltid varit så "förståndiga" om våra pållars skötsel och träning?

Nej!!!!!!!!!!!!!! Misstag har begåtts på våra vänners bekostnad och det dåliga samvetet från förr gnager i våra hjärtan och nya misstag kommer att begås av okunskap så länge vi lever men att ödmjuka sig och inse hur lite man kan gör att man tar ett steg på vägen och de sista åren har varit en spännande resa med nya insikter hela tiden(och bakslag).

När jag var i yngre tonåren var det inte så mycket hästar på sommarloven så jag blev överlycklig när en kompis sa åt mig att följa med till salig Einar i Vächlera. Einar var en gammel krokoter gubbe som bodde längst inne på bochhättavägen i kuleskog. Han ägde den väldigt självmedvetna ardennern Nikodemus (Jag tror att Herkules är hans reinkarnation)

Kompisen berättade att det inte gick att galoppera på´n och jag svarade:

-Dä ä för i inte kan den riktige galoppskänkeln å då vell han inte i måste visa vem som bestämmer men jag ska visa er.

Jodå, Nikodemus som var rejält bred över ryggen och verkade sävlig te lynnet försågs med huvvelag och ett gammelt skarpbett samt ett nylonrep att hålla i då vi tyckte att körtömmarna blev för långa. Sadel och sånt jox var inte att tänka på eftersom en tyckte det var kapitalvaror för välbeställda.

Efter en kort uppvärmning bar det av till en stor åker och Nikodemus styrdes till dett bortre sidan.

-Nu töser, ska i få se på galopp!

Jag fick prova två steg sedan blev det rodeo på hästryggen som mest liknade en oljecistern. Jag for av handlöst och blev sparkad i fallet så att quadriceps kollapsade och ej har hämtat sig än.

Det blev ingen mer galopp på Nikodemus men väl andra vansinnesturer bla skulle vi köra in hö te salig Einar och råkade snäva svängen såpass att hanses sågverk välte och även allt höt som vi hade lastat högt och instabilt.

Vi agerade också taxitjänst och körde gubben te grannar och för att hämta post.

 Ibland var vi tre töser och alla fick plats på Nikodemus rygg men om traven blev för hastig blev han tvär och bockade av den som satt längst bak och det var en yngre tjej som passade bäst i den positionen.  Hon fick även sitta på då vi spände för och hade det inte alltför bekvämt då vi kommenderade rask trav och stackarn fick hålla sig i däckeln bäst hon jitte.

Så har jag bevittnat ännu en träning hos värmlänskan med fördjupad teori och vidhängande kroppsövningar. Denna gång kunde jag inte förhala teorin med mina som vanligt idiotiska frågor om utförandet av övningen "Saraband" (Inte enbart en film av salig Bergman eller en musikkomposition) utan vi fick bege oss till träningsplan för att återigen gå på olika sätt och därigenom lära oss rida samt ej använda mer hjälper än nöden kräver. Denna gång skulle imaginära badbollar symbolisera tyngdpunkten och jag kände att det blev för mycket för min reptilhjärna som vill ha de vanliga fysiklagarna som referens och har svårt att förstå mig på resonemanget som förövrigt alla andra fattade.Alla har väl sett den gamla leksaken med fågeln som balanserar på näbben med vingarna utsträckta och den bevisar ju att tyngdpunkten kan finnas utanför kroppen men det är ju i extrema ställningar och de intar vi svårligen på hästryggen-så snälla nån som fattar kan väl inviga mig i detta så jag så småningom kan lära mig rida.

Detta struttande vållade också en hel del skratt eftersom alla var koncentrerde och ibland var krockarna ett faktum. Vår lilla tålmodiga fröken Carin är ock aldrig så fisförnäm att hon inte kan visa på nytt det som inte gått in förr. 

Jag deltager i två ridgrupper och borde vara en fena på detta men eftersom jag har svårt att skilja på höger och vänster blir det ibland problem.(Jag kör faktiskt högertrafik så det är inte kris)

Och till råga på allt var detta sista träningen för vår lilla Carin som skall föda barn och nog blir borta ett tag, men jag hoppas att kunna träna så vi kan visa några framsteg då hon återvänder.  

Värmlänskan däremot har inga problem att relatera till badbollar och har börjat med utlänska ord som touchera och terre á terre då hon övar på samlad skritt medan jag med min ridning inte samlar något annat än skratt och möjligen lite damm.

Jag blev inbjuden till hundexperten och fotoproffset Ann-louise.  Jag har hört på omväg om hennes flotta hästanläggning och var sällsamt nyfiken.

Då jag skulle lämna Sopemaden ringde Värmlänskan med sin mest vädjande röst och ansåg att det nog var bäst för mig att titta förbi henne och hjälpa till med färgsättning och detaljer på hennes Sixpack serie. Jag tvekade men hon erbjöd mat och jag bestämde att det då inte var en så farlig omväg.

Djävla AC..

Det var en varm dag så jag var glad åt att min mondäna bil hade AC eller??

Hur jag än skruvade på blev det inte svalt. Ja ja, den kommer väl igång men vad är det för röd propellerlampa som blinkar? Det tog en stund sedan:

-DING!!!!! Hissen gick ända upp och jag insåg att motorn kokade.  Som tur var hade jag inte långt till volvoverkstan dit jag tog mig med nöd och näppe. Vatten bars fram och hälldes på men samtidit blev jag väldigt våt om fötterna. Så klart hade radiatorslangens klämma gått sönder och slangen hoppat av. Nåja, de måste väl ha en slangklämma på en så stor verksta så det var bara att gå in i butiken och fråga.

Den unge killen som stod där såg väl att jag var en tankspridd person och var så snäll att han skruvade dit klämman och lät mig slippa betala så ibland har även jag lite tur i oturen.

Äntligen framme

Värmlänskan hade överträffat sig själv i matväg och bjöd på mycket stadig och god mat. Efter lite färgläggning bad hon att få följa med till Ann-Louise och vi åkte dit i karavan. A-L bodde mycket flott i stor villa med en enorm blomsterprakt som jag var tvungen att begapa och nån gång i framtiden så......   Sedan visade hon oss den enormt fina lösdriftsanlägningen som hade allt den lilla hjorden på fyra hästpojkar i varierande storlek och ålder kunde önska sig tillochmed nödutgång och en hästkiosk.  Efter att vi hälsat på hästpojkarna i tur och ordning(nja inte så ordnat) gik vi och begapade sadelkammaren som var fylld av snygga och nyttiga hästprylar och lite bling-bling (sånt som jag önskar mig).

Sedan fick vi gå in i stora huset och blev där bjudna på kaffe som var lagom starkt. Jag tog flitigt med bilder för att visa gubben att det finns folk som åstadkommer saker och inte bara pratar och visst höll han med om att det var fint men sen ville han titta på TV under tystnad..

Efter ett par timmars väntan kom han, vår efterlängtade hovslagare som annars brukar vara punktlig.   Eftersom vi valt att ha alla våra hästar barfota så blev det inte så mycket jobb men det käns ändå skönt att en så van man som vår hovis tog sig en titt på pållarnas hovar som för dagen var i fin form.

Hovis som är en mycket välkänd man inom westernvärlden har alltid en massa intressanta tips att komma med allt ifrån staketbygge till matlagning och är aldrig snål med att dela med sig av sina erfarenheter.

Hovis kan grymta lite när vissa hästar (läs Herkules) inte vill samarbeta och detta kan sticka i ögonen på endel hästägare som inte förstår men det är ju upp till var hästägare att ha pli på sin pålle då den dagen kommer som pållen behöver skos eftersom hovis är hovis och inte hästfostrare.

De små räksläktingarna gråsuggorna röner inte mycket uppskattning men trots det är de riktiga överlevare. Dessa små pansarklädda apostlar tillhör en uråldrig grupp evertebrater som finns i många olika arter både på land och i havet. Man kan undra vad de gör i sin ljusskygga verksamhet men om man går ut med en ficklampa på natten vågar de sig fram för att leta föda och kanske roa sig en smula. Utan dessa ouppskattade vänner skulle även vi dö ut så småningom.

Den utomordentliga fotovirtuosen Ann-louise pryder sin blogg med tjusiga närbilder var dag, själv lyckas jag inget vidare men övning ger färdighet. Trädgården är väldigt eftersatt detta året men även ogräs är vackert.